Hannes & Carolines blogg

Kattfärger är något som verkar förvirra många, och därför har jag länge tänkt att jag skulle förklara lite kring katters färger här på bloggen. Nu börjar jag känna att det är dags.

Biologinörd som jag är menar jag att för att förstå vilka kattfärger som finns och hur de hänger ihop så behöver man förstås genetiken bakom dem. Där finns liksom själva systemet och förklaringen till varför katter ser ut (eller inte ser ut) som de gör. Men för att förstå genetiken bakom kattfärger måste man ha lite baskunskaper i genetik. Vi börjar med dem:

Bakgrunden

Arvsmassan, generna, finns i kromosomerna i cellkärnan. Kromosomerna kommer i par, där ena kromosomen ärvts från mamman och den andra från pappan. Båda kromosomerna i ett par innehåller genetisk information om samma saker, t ex ögonfärg. Däremot innehåller inte de båda kromosomerna nödvändigtvis samma information, i fallet ögonfärg kanske den ena kromosomen innehåller genen för blå ögonfärg medan den andra kromosomen innehåller genen för brun ögonfärg. De båda motstridiga generna sitter på samma locus, alltså samma plats i kromosomen, men är olika alleler. Alleler är olika genvarianter som hör hemma på samma locus. En individ som har två olika alleler på ett visst locus, som vår exempelperson med en allel för blå ögonfärg och en allel för brun ögonfärg, sägs vara heterozygot för detta locus. Motsatsen är homozygot, och innebär alltså att båda allelerna på ett visst locus är identiska. Vår heterozygota exempelperson kommer att bli brunögd, eftersom allelen för brun ögonfärg är dominant över allelen för blå ögonfärg (som då kallas recessiv). Personer med en allel för brun ögonfärg blir alltså alltid brunögda. Följaktligen saknar blåögda personer allelen för brun ögonfärg – de är homozygota för blå ögonfärg. Detta är anledningen till att man säger att två blåögda personer aldrig kan få brunögda barn. (Detta är dock inte helt sant, brunögdhet kan uppstå spontant genom slumpmässiga mutationer, men det är mycket ovanligt.)

Är ni med så långt? Om inte, läs igenom stycket ovan en gång till, långsamt – eller fortsätt och hoppas att det klarnar allt eftersom. Använd stycket ovan som hjälp om du kör fast.

Hedvig får utgöra exempel på svart färg.

Svart färg

Om vi pratar om huskatter/bondkatter kan vi utgå från att alla katter har anlag för svart färg. På samma locus som svart färg nedärvs också de bruna färgerna choklad och kanel. Dessa färger är dock typiska raskattsfärger och förekommer normalt inte hos huskatter utan inblandning av raskatt. För den som har en katt med blandad genetisk bakgrund (eller raskatt för den delen) kan det vara intressant att veta att svart är dominant över både choklad och kanel, samt att choklad är dominant över kanel. En svart katt med en choklad- eller kanelfärgad förälder kan alltså få ungar med denna ljusare färg om den korsas med en annan katt som har någon av dessa färger. För vanliga huskatter av bondkattstyp kan vi dock anta att de är homozygota för svart färg. Andra gener, på andra locus, är anledningen till att många huskatter inte ser svarta ut.

Mönster

Det råder en viss språkförbistring på svenska kring vad mönstrade katter egentligen ska kallas. Ofta klumpas de alla ihop som tigré, trots att tigré egentligen bara syftar på de ”tigerrandiga” katterna. På engelska kallas de gemensamt för tabby, men på svenska används tabby vanligtvis bara om de marmorerade katterna. För att slippa snubbla över orden tänker jag därför kalla dem för mönstrade katter. För det första: alla katter har ett mönster. Rent genetiskt är detta en sanning utan undantag. I praktiken är dock inte mönstret synligt på alla katter.

Mönster är en mer komplicerad historia än resten av färggenetiken, eftersom den styrs av gener på flera locus. För närvarande tror man att det är tre locus som är med i leken, men för de vanligaste mönstren är det bara två locus som spelar roll. Det första kallas mc-locus och här finns två alleler: allelen för tigré (tigerränder) och allelen för tabby (marmorering). Tigré-allelen är dominant. Marmorerade katter är alltså recessiva homozygoter på mc-locus och kan tillsammans bara få ungar med marmorerat mönster.

Som sagt finns det dock fler locus som styr mönster, och det är dessa som ger upphov till andra mönster. På ta-locus nedärvs genen för tickat mönster, som ger katter som är näst intill omönstrade men som har randiga hårstrån (se agouti). Tickat mönster är dominant, och döljer det mönster som nedärvts på mc-locus. De olika generna påverkar dock varandra trots att de sitter på olika locus, vilket gör att man ibland kan ana tigré-mönstret på en tickad katt. Genen för spotted, alltså prickigt mönster, nedärvs på ytterligare ett locus.

Från vänster: Tiger som är tickad (?), Kaka som är tigré och Nimbus som är tabby.

Agouti

Så, om alla katter har ett mönster, varför är det då bara synligt på en del katter? Svaret ligger i agouti-locus. Här nedärvs genen för agouti-färg, d v s förmågan att bilda randiga hårstrån. Dessa hårstrån har svarta och gulaktiga band. Den allel som ger agouti-färg är dominant och är nödvändig för att mönster ska synas på svart bas. De randiga hårstråna utgör alltså den ljusare färgen i mönstret.

Noterade ni kruxet där? Agouti-genen påverkar framför allt svart färg. En röd katt får lite tydligare mönster om den har genen för agouti-färg, men på en röd katt syns mönstret alltid. Med eller utan agouti. Det innebär att en sköldpaddsfärgad katt kan ha mönster i de röda partierna, utan att ha det i de svarta. Men nu går jag händelserna i förväg.

Röd

Röd färg kan ge antingen helrött eller sköldpaddsfärgat utseende.

Så, när vi ändå har kommit in på röd färg är det väl lika bra att fortsätta. Allelen för röd färg är dominant över icke-röd, och har förmågan att maskera svart färg. Locus för röd färg sitter på X-kromosomen, och det är denna placering som ger den röda färgen dess speciella genetiska egenskaper. Som ni säkert minns från grundskolan har hanar en X-kromosom, medan honor har två. En röd hane kommer alltså föra vidare sin röda allel till alla sina döttrar, men inte till någon av sina söner. Så långt allt väl. Hos honorna händer dock något intressant. Eftersom det (uppenbarligen!) räcker med en X-kromosom kommer varje cell i honkattens kropp att slumpmässigt ”stänga av” den ena X-kromosomen. Hos de flesta katter märker vi inget av detta. Men om honkatten är heterozygot för röd färg, d v s bara har allelen för röd färg på en av sina X-kromosomer kommer detta få en synlig effekt: katten blir fläckvis röd och fläckvis icke-röd (svart, choklad, kanel eller någon mönstrad variant av dessa). Resultatet har alltså blivit en sköldpaddsfärgad katt.

Här får vi alltså förklaringen till varför det är honorna som blir sköldpaddsfärgade. Röda honkatter förekommer naturligtvis också, det krävs bara dubbel uppsättning av den dominanta, röda allelen. En sådan röd honkatt kommer, om hon används till avel, att få bara röda söner och röda eller sköldpaddsfärgade (beroende på pappans gener) döttrar. Till skillnad från en sköldpaddsfärgad honkatt kan hon aldrig få svarta döttrar.

Sådär…

…nu kan ni själva grunderna för katternas färggenetik. Om ni står ut med mina biologilärarfasoner tänker jag skriva ett inlägg till, för att komplettera med i alla fall de vanligaste av de färger och teckningar som saknas här. Och kanske ett tredje efter det, för att ge ett exempel på hur roligt man kan ha med sina genetikkunskaper sedan.

I senaste numret av Sveriges Natur som damp ner i min brevlåda idag finns en artikel om ”goserovdjuret”, alltså tamkatten. Det är en begrundansvärd artikel tycker jag, alldeles särskilt för kattägare. Artikeln för bland annat fram att tamkatten faktiskt kan utgöra ett allvarligt, lokalt hot mot den biologiska mångfalden, framför allt när det gäller småfåglar. Att man som kattägare inte behöver ta ansvar för vad katten gör när den är ute och springer tycker jag är konstigt: om en hund biter ihjäl grannens kanin får hundägaren ersätta kaninägaren, men om en tamkatt gör detsamma får kaninägaren skylla sig själv som inte hade en ordentlig bur.

Artikeln tar också upp några förslag på hur man kan försämra sin katts chanser till framgångsrik jakt, t ex med den klassiska pinglan i halsbandet. Personligen är jag tveksam till hur sjysst det är, tänk själv att gå med ett sådant ljud i öronen hela dagarna. Den mest uppenbara lösningen på att minska jaktlyckan saknas dock: håll katten inne!

Innekatter slipper hamna i slagsmål, bidra till den hemlösa kattpopulationen (i de fall då de inte är kastrerade), bli trakasserade av uttråkade barn som inte vet hur man beter sig mot djur, riskera att bli påkörda eller att gå vilse. Självklart kräver de lite mer aktivering av sina ägare, men det är faktiskt inte så betungande – katter sover gärna och mycket.

Missförstå mig inte nu, jag har inget emot folk som låter sina katter gå ut. Är katten van att kunna gå in och ut som den vill är det klart att den vill kunna fortsätta göra det. Däremot tycker jag att människor som väljer att skaffa katt som husdjur, och inte som råttfångare, ska tänka efter riktigt noga innan de bestämmer sig för att låta katten bli utekatt. Katter behöver faktiskt inte gå ut för att leva ett lyckligt och lite lagom spännande liv.

Det har vi haft i helgen! Mamma kom hit, och såg till att koordinera det med leverans av min kökssoffa som bott hemma hos släktingar (till mig, inte till kökssoffan) i några år. Den kom med sitt eget lilla entourage i form av sex personer, så i lördags var vi nio personer som åt smörgåstårta och kakor i lägenheten. Vi fick plats utan större problem, och katterna skötte sig bra. Åska smög lite i utkanterna (vilket är enorma framsteg jämfört med hur hon var i början av sommaren) och Nimbus såg till att gosa med alla långhåriga på plats.

På söndagen tog vi en tur till Tornby i mammas bil (skönt att slippa åka buss med varorna!), mest för att gå på IKEA, men det blev en liten tur in på Fyra Tassar också. Katterna fick bl a en ny tablett att äta på, en otuggad som är lättare att göra ren och dessutom säger sanningen.