Åska håller sig på avstånd, 18 april 2009.

Den lilla katten som efter nio dagar hemma hos oss vågade sig upp i soffan medan jag satt där. Hon la sig så långt bort från mig som hon bara kunde, men det måste ändå ha varit mycket mysigare än att ligga på golvet under soffan eller mellan brädorna i själva soffan som hon hade gjort tills dess. Och det måste ju ha varit ganska ensamt därunder också, för den lilla kattflickan som var van att ha ett helt gäng med katter (och människor) omkring sig.

Åska i soffan, 23 april 2009.

Jag minns i alla fall den katten, och jag tänker på henne ibland när jag tittar på den småvuxna och lite småknubbiga katt hon har blivit. En katt som förvisso fortfarande håller sig undan om en ny människa kommer på besök, men som också känner igen dem som redan godkänts, och som man kan lyfta upp, krama och pussa på huvudet utan protester.

Den lilla katten tänker jag också på när jag läser om Östgötakatternas katter som letar efter egna (i vissa fall även tillfälliga) hem. Kattflickorna Dumlan och Tippen som varit inne ett tag och som precis som Åska är lite försiktiga men älskar kel och bus, och de lite äldre flickorna Nostippen och Fläcken som riskerar att få flytta ut i vinterkylan igen för att ge fler hemlösa katter chansen att bli vaccinerade och kastrerade. Jag tänker på den lilla rädda katten vi hade för inte så länge sedan, och hoppas att även de här små hemlösingarna ska få permanenta hem, snarast.