Hannes & Carolines blogg

Här kommer till sist uppföljaren till ett inlägg om kattgenetik som jag skrev för länge, länge sedan. För den som vill repetera genetikgrunderna eller bara läsa igenom det en gång till så finns det här: Kattfärger.

I förra inlägget om kattfärger gick jag igenom de mest grundläggande färgerna: svart, mönstrad, röd och sköldpaddsfärgad. Självklart finns det en hel drös med katter som har andra färger, och det är dessa färger jag har tänkt fortsätta med. Som vi kommer se är de flesta dock mer eller mindre baserade på färgerna från förra gången. Den här gången blir det dock fokus på lite ljusare färger.

Gosiga Busan är blå och vit.

Blek färg

Dilutionsgenen, som ger blekare färg, är en recessiv allel och katten behöver alltså denna i dubbel uppsättning för att den ska kunna påverka pälsens färg. De vanligaste bleka färgerna är blå (grå) som alltså är bleksvart, och creme som är blekröd. På en sköldpaddsfärgad katt bleks båda färgerna, så att den blir blå och creme (blåsköldpadda) istället för svart och röd. Den bleka formen av chokladfärg kallas lila och den bleka formen av kanel kallas fawn.

Bleka färger påverkas ytterligare av genen för dilutionsmodifiering. Allelen som ger denna modifiering är dominant, och behövs alltså bara i en upplaga för att ge effekt. På katter med icke-blek färg ger denna allel ingen synlig effekt men den gör blå katter brunare (caramel), lila katter blekare (taupe) och cremefärgade katter ljust aprikosfärgade.

Vitfläck

Nimbus med kullsystrar visar upp olika grader av vitfläckighet.

Vitfläckighet, alltså att katten är vit på delar av kroppen, nedärvs dominant men har den lilla egenheten att allelen är additiv. En katt som har allelen för vitfläckighet i dubbel uppsättning är alltså i allmänhet vit på större delar av kroppen än en katt som är heterozygot. Tyvärr är dock inte skillnaden mellan ”mer” och ”mindre” vit så tydlig att man enkelt kan förutsätta kattens genotyp, alltså dess genuppsättning, enbart utifrån dess utseende. I extrema fall kan vitfläckighet ge helt vita katter.

Genen för vitfläckighet är också känd för att påverka andra saker, framför allt fördelningen av svart och röd färg hos sköldpaddskatter. Katter utan vitfläckighet tenderar att vara melerade, medan vitfläckiga sköldpaddor får större färgfält och alltså blir fläckiga.

Det finns också teorier om att vitfläckighet orsakas av flera olika alleler som då ger olika typer av mönster, t ex vit haklapp, medaljong eller bläs.

Helvit

De flesta helvita katter är dock inte extremt vitfläckiga, utan har den dominanta genen för helvit färg. Denna gen påverkar även ögonfärgen som blir orange, grön eller blå. Det är inte ovanligt att ögonen har olika färg. Denna gen är tyvärr också kopplad till dövhet, och det är framför allt helvita katter med blå ögon som drabbas. Katter med olikfärgade ögon saknar ofta hörsel på den sida där ögat är blått.

Albino

Fullständig albinism, där katten helt saknar färgpigment och alltså är vit med rosa ögon, är mycket ovanligt, men flera typiska raskattsfärger är faktiskt mutationer av albinogenen. På albino-locus nedärvs fyra olika alleler. Den dominanta allelen är den som ger helt normal färg, alltså ingen albinoeffekt alls. Utöver denna och allelen för den fullständiga albinofärgen nedärvs också allelerna för burma-teckning och siames-teckning här. Burma-allelen och siames-allelen är sinsemellan inte dominanta över varandra, utan ger tillsammans (alltså i heterozygota djur) den särskilda tonkines-teckningen. Katter med burma-, siames- eller tonkines-teckning är alltså delvis albino. Tillsammans kallas de tre färgteckningarna för himalaya-teckning eller helt enkelt mask, och gemensamt för dem är att färgpigmenten hos dessa maskade katter är värmekänsliga. En maskad katt föds därför ljus och mörknar efter födseln. Siamesteckningen är den som är mest värmekänslig. Därför förblir en katt med siamesteckning ljus på hela kroppen förutom de kallaste delarna: ansikte, öron, ben och svans. Burmateckningen är mindre känslig och en burmatecknad katt får därför färg på hela kroppen, men färgen blir mörkare på kroppens kalla delar. Tonkines-tecknade katter är ett mellanting, med större färgskillnad mellan varmt och kallt än burman, men med mjukare övergångar mellan färgerna än siamesen. De olika maskade färgerna medför också ofta blå ögon. Observera att dessa blå ögon dock inte är kopplade till dövhet.

Några maskade katter har jag inte i min närhet, så dessa bilder har jag lånat från Wikipedia:

Siames-teckning	Tonkines-teckning	Burma-teckning

Jag har för övrigt planer på ett tredje inlägg i serien. Det kommer i så fall att bli en liten fallstudie, bara för att exemplifiera vad man kan ha sina genetikkunskaper till.

Kattfärger är något som verkar förvirra många, och därför har jag länge tänkt att jag skulle förklara lite kring katters färger här på bloggen. Nu börjar jag känna att det är dags.

Biologinörd som jag är menar jag att för att förstå vilka kattfärger som finns och hur de hänger ihop så behöver man förstås genetiken bakom dem. Där finns liksom själva systemet och förklaringen till varför katter ser ut (eller inte ser ut) som de gör. Men för att förstå genetiken bakom kattfärger måste man ha lite baskunskaper i genetik. Vi börjar med dem:

Bakgrunden

Arvsmassan, generna, finns i kromosomerna i cellkärnan. Kromosomerna kommer i par, där ena kromosomen ärvts från mamman och den andra från pappan. Båda kromosomerna i ett par innehåller genetisk information om samma saker, t ex ögonfärg. Däremot innehåller inte de båda kromosomerna nödvändigtvis samma information, i fallet ögonfärg kanske den ena kromosomen innehåller genen för blå ögonfärg medan den andra kromosomen innehåller genen för brun ögonfärg. De båda motstridiga generna sitter på samma locus, alltså samma plats i kromosomen, men är olika alleler. Alleler är olika genvarianter som hör hemma på samma locus. En individ som har två olika alleler på ett visst locus, som vår exempelperson med en allel för blå ögonfärg och en allel för brun ögonfärg, sägs vara heterozygot för detta locus. Motsatsen är homozygot, och innebär alltså att båda allelerna på ett visst locus är identiska. Vår heterozygota exempelperson kommer att bli brunögd, eftersom allelen för brun ögonfärg är dominant över allelen för blå ögonfärg (som då kallas recessiv). Personer med en allel för brun ögonfärg blir alltså alltid brunögda. Följaktligen saknar blåögda personer allelen för brun ögonfärg – de är homozygota för blå ögonfärg. Detta är anledningen till att man säger att två blåögda personer aldrig kan få brunögda barn. (Detta är dock inte helt sant, brunögdhet kan uppstå spontant genom slumpmässiga mutationer, men det är mycket ovanligt.)

Är ni med så långt? Om inte, läs igenom stycket ovan en gång till, långsamt – eller fortsätt och hoppas att det klarnar allt eftersom. Använd stycket ovan som hjälp om du kör fast.

Hedvig får utgöra exempel på svart färg.

Svart färg

Om vi pratar om huskatter/bondkatter kan vi utgå från att alla katter har anlag för svart färg. På samma locus som svart färg nedärvs också de bruna färgerna choklad och kanel. Dessa färger är dock typiska raskattsfärger och förekommer normalt inte hos huskatter utan inblandning av raskatt. För den som har en katt med blandad genetisk bakgrund (eller raskatt för den delen) kan det vara intressant att veta att svart är dominant över både choklad och kanel, samt att choklad är dominant över kanel. En svart katt med en choklad- eller kanelfärgad förälder kan alltså få ungar med denna ljusare färg om den korsas med en annan katt som har någon av dessa färger. För vanliga huskatter av bondkattstyp kan vi dock anta att de är homozygota för svart färg. Andra gener, på andra locus, är anledningen till att många huskatter inte ser svarta ut.

Mönster

Det råder en viss språkförbistring på svenska kring vad mönstrade katter egentligen ska kallas. Ofta klumpas de alla ihop som tigré, trots att tigré egentligen bara syftar på de ”tigerrandiga” katterna. På engelska kallas de gemensamt för tabby, men på svenska används tabby vanligtvis bara om de marmorerade katterna. För att slippa snubbla över orden tänker jag därför kalla dem för mönstrade katter. För det första: alla katter har ett mönster. Rent genetiskt är detta en sanning utan undantag. I praktiken är dock inte mönstret synligt på alla katter.

Mönster är en mer komplicerad historia än resten av färggenetiken, eftersom den styrs av gener på flera locus. För närvarande tror man att det är tre locus som är med i leken, men för de vanligaste mönstren är det bara två locus som spelar roll. Det första kallas mc-locus och här finns två alleler: allelen för tigré (tigerränder) och allelen för tabby (marmorering). Tigré-allelen är dominant. Marmorerade katter är alltså recessiva homozygoter på mc-locus och kan tillsammans bara få ungar med marmorerat mönster.

Som sagt finns det dock fler locus som styr mönster, och det är dessa som ger upphov till andra mönster. På ta-locus nedärvs genen för tickat mönster, som ger katter som är näst intill omönstrade men som har randiga hårstrån (se agouti). Tickat mönster är dominant, och döljer det mönster som nedärvts på mc-locus. De olika generna påverkar dock varandra trots att de sitter på olika locus, vilket gör att man ibland kan ana tigré-mönstret på en tickad katt. Genen för spotted, alltså prickigt mönster, nedärvs på ytterligare ett locus.

Från vänster: Tiger som är tickad (?), Kaka som är tigré och Nimbus som är tabby.

Agouti

Så, om alla katter har ett mönster, varför är det då bara synligt på en del katter? Svaret ligger i agouti-locus. Här nedärvs genen för agouti-färg, d v s förmågan att bilda randiga hårstrån. Dessa hårstrån har svarta och gulaktiga band. Den allel som ger agouti-färg är dominant och är nödvändig för att mönster ska synas på svart bas. De randiga hårstråna utgör alltså den ljusare färgen i mönstret.

Noterade ni kruxet där? Agouti-genen påverkar framför allt svart färg. En röd katt får lite tydligare mönster om den har genen för agouti-färg, men på en röd katt syns mönstret alltid. Med eller utan agouti. Det innebär att en sköldpaddsfärgad katt kan ha mönster i de röda partierna, utan att ha det i de svarta. Men nu går jag händelserna i förväg.

Röd färg

Röd färg kan ge antingen helrött eller sköldpaddsfärgat utseende.

Så, när vi ändå har kommit in på röd färg är det väl lika bra att fortsätta. Allelen för röd färg är dominant över icke-röd, och har förmågan att maskera svart färg. Locus för röd färg sitter på X-kromosomen, och det är denna placering som ger den röda färgen dess speciella genetiska egenskaper. Som ni säkert minns från grundskolan har hanar en X-kromosom, medan honor har två. En röd hane kommer alltså föra vidare sin röda allel till alla sina döttrar, men inte till någon av sina söner. Så långt allt väl. Hos honorna händer dock något intressant. Eftersom det (uppenbarligen!) räcker med en X-kromosom kommer varje cell i honkattens kropp att slumpmässigt ”stänga av” den ena X-kromosomen. Hos de flesta katter märker vi inget av detta. Men om honkatten är heterozygot för röd färg, d v s bara har allelen för röd färg på en av sina X-kromosomer kommer detta få en synlig effekt: katten blir fläckvis röd och fläckvis icke-röd (svart, choklad, kanel eller någon mönstrad variant av dessa). Resultatet har alltså blivit en sköldpaddsfärgad katt.

Här får vi alltså förklaringen till varför det är honorna som blir sköldpaddsfärgade. Röda honkatter förekommer naturligtvis också, det krävs bara dubbel uppsättning av den dominanta, röda allelen. En sådan röd honkatt kommer, om hon används till avel, att få bara röda söner och röda eller sköldpaddsfärgade (beroende på pappans gener) döttrar. Till skillnad från en sköldpaddsfärgad honkatt kan hon aldrig få svarta döttrar.

Sådär…

…nu kan ni själva grunderna för katternas färggenetik. Om ni står ut med mina biologilärarfasoner tänker jag skriva ett inlägg till (Kattfärger, del 2), för att komplettera med i alla fall de vanligaste av de färger och teckningar som saknas här. Och kanske ett tredje efter det, för att ge ett exempel på hur roligt man kan ha med sina genetikkunskaper sedan.