Åska håller sig på avstånd, 18 april 2009.

Den lilla katten som efter nio dagar hemma hos oss vågade sig upp i soffan medan jag satt där. Hon la sig så långt bort från mig som hon bara kunde, men det måste ändå ha varit mycket mysigare än att ligga på golvet under soffan eller mellan brädorna i själva soffan som hon hade gjort tills dess. Och det måste ju ha varit ganska ensamt därunder också, för den lilla kattflickan som var van att ha ett helt gäng med katter (och människor) omkring sig.

Åska i soffan, 23 april 2009.

Jag minns i alla fall den katten, och jag tänker på henne ibland när jag tittar på den småvuxna och lite småknubbiga katt hon har blivit. En katt som förvisso fortfarande håller sig undan om en ny människa kommer på besök, men som också känner igen dem som redan godkänts, och som man kan lyfta upp, krama och pussa på huvudet utan protester.

Den lilla katten tänker jag också på när jag läser om Östgötakatternas katter som letar efter egna (i vissa fall även tillfälliga) hem. Kattflickorna Dumlan och Tippen som varit inne ett tag och som precis som Åska är lite försiktiga men älskar kel och bus, och de lite äldre flickorna Nostippen och Fläcken som riskerar att få flytta ut i vinterkylan igen för att ge fler hemlösa katter chansen att bli vaccinerade och kastrerade. Jag tänker på den lilla rädda katten vi hade för inte så länge sedan, och hoppas att även de här små hemlösingarna ska få permanenta hem, snarast.

Den gröna som ni såg i videoklippet är död sedan någon vecka tillbaks. Sömmen mellan huvudet och kroppen gav upp (fjädrarna och pälsen var borta sedan länge) och små kattmyntebitar spreds över lägenheten. Då åkte den i soporna. Idag åkte ytterligare en, fortfarande hel men väldigt skabbig, i soppåsen. Innan dess såg jag dock till att fånga den på bild tillsammans med en nyinköpt så att ni verkligen kan se hur de älskas till döds.

Ny vit till vänster, och gammal gul till höger.

Dessutom har en gammal kär leksak fått göra återintåg här hemma. Ni kanske kommer ihåg Åskas orange/rosa lektunnel? Den slängdes strax innan vi flyttade efter att Nimbus hade kissat på den, men nu när rumsrenheten verkar vara 100% och kastreringen är över utan problem bestämde vi oss för att de kunde få en ny. För variations skull blev det en blå/grön den här gången. Fortfarande IKEAs billiga. Nimbus verkar själv tycka att han är riktigt finurlig när han gömmer sig i den, trots att han ofta sticker ut i två ändar.

Nimbus gömmer sig.

Kvällens snyggaste lussekatt förtjänar förstås en helt egen bild. Denna fisk som äter ett russin (eller räcker ut tungan?) är Jakobs kreation som jag dekorerade lite:

Katterna var dödströtta när gästerna väl kom, efter att ha haft fullt upp hela dagen med att hålla koll på alla spännande dofter i köket. Åska satt i kökssoffan och sniffade, medan Nimbus till slut gav upp och satte sig i fönstret istället.

Lika trötta som katterna var medan gästerna var här, lika trötta var vi när gästerna gått hem. Vi stupade i säng, men måndagmorgonen som följde därpå var obeveklig och tvingade upp oss igen. Lille Nimbus skulle nämligen till veterinären för kastrering och öronmärkning. Det mest traumatiska av den upplevelsen för lillen var nog att han inte fick någon frukost, så det får väl ses som en framgång. Skönt med hankatt, så att man slipper tratt och rakad mage och hela det köret! Han var lite fixerad vid sitt sår till en början, men vi grävde fram en favoritleksak ur gömmorna och sedan var det bortglömt. Istället morrades det resten av kvällen över denna fantastiska lilla sak med kattmynta, prassel och fjädrar:

Jag har en video att visa upp om ni inte tror mig när jag säger att han morrar medan han har den. Uppladdningen av den verkar dock lite småseg, så den får ni se en annan dag.

Jag ägnade mig bland annat åt att sätta upp små snöflingor på fönstren. Katterna tyckte de var himla spännande, Åska hittade dem först:

Tyvärr har jag inget bildbevis på när Nimbus, på ungefär samma ställe, hoppade och försökte fånga flingorna en stund senare. Jag kan i alla fall rapportera att ljuskopparna (något oväntat) överlevde det hela.

Nimbus gick runt och såg lite knasig ut hela helgen, han. Efter ett tag kom vi på vad det var, han höll på att tappa en hörntand! Nu är den borta, men då var den så lös att den stod nästan rakt ut, med resultatet att lilla Nim-Nim såg ut som en vampyr:

(Svårfotad tand!)

Annars händer inte så mycket här hemma, Hannes jobbar på med exjobbet och jag har fått höstlov den här veckan. Välkommet, men jag känner att jag börjar tappa fart. Det är farligt att vara hemma hela dagarna! Katterna busar och gosar och piper om vartannat som vanligt. De är utan tvekan bästisar. Lillen går upp i vikt som han ska och båda är blanka och fina i pälsen.

Förra helgen var vi uppe i Stockholm och tävlade på Stockholm Iaido Open. Vi fick med oss lite blingbling hem också, Hannes tog guld i sin klass och jag tog silver i min. Tyvärr kan jag inte visa några bildbevis, för kameran var inte med upp och Hannes går fortfarande och bär på sin medalj i ryggsäcken. Däremot tar jag gärna emot tips på vad man ska göra med sina medaljer, just nu ligger samlingen bara staplad i en bokhylla och samlar damm.

Däremot kan jag bjuda på en liten video för att visa vad jag menar med att katterna är bästisar. Och kanske kan den ge en del av förklaringen till varför de alltid har så blanka pälsar också…