Idag har katterna och jag (Hannes är ju på jobbet) besök av en gerbil i arbetsrummet. Behöver jag säga att katterna är intresserade? Framför allt Åska är helt trollbunden av denna lilla gnagare, men verkar nu ha greppat att man inte får slå på glaset eller hoppa upp uppe på akvariet. Nimbus är nyfiken, men som vanligt lite mer avvaktande. Gerbilen själv, lilla Ichigo, är inte särskilt imponerad av katterna.
Kommer ni ihåg den lilla katten som var så rädd, så rädd? Som man inte fick klappa på, inte titta på, inte komma nära.
Åska håller sig på avstånd, 18 april 2009.
Den lilla katten som efter nio dagar hemma hos oss vågade sig upp i soffan medan jag satt där. Hon la sig så långt bort från mig som hon bara kunde, men det måste ändå ha varit mycket mysigare än att ligga på golvet under soffan eller mellan brädorna i själva soffan som hon hade gjort tills dess. Och det måste ju ha varit ganska ensamt därunder också, för den lilla kattflickan som var van att ha ett helt gäng med katter (och människor) omkring sig.
Åska i soffan, 23 april 2009.
Jag minns i alla fall den katten, och jag tänker på henne ibland när jag tittar på den småvuxna och lite småknubbiga katt hon har blivit. En katt som förvisso fortfarande håller sig undan om en ny människa kommer på besök, men som också känner igen dem som redan godkänts, och som man kan lyfta upp, krama och pussa på huvudet utan protester.
Den lilla katten tänker jag också på när jag läser om Östgötakatternas katter som letar efter egna (i vissa fall även tillfälliga) hem. Kattflickorna Dumlan och Tippen som varit inne ett tag och som precis som Åska är lite försiktiga men älskar kel och bus, och de lite äldre flickorna Nostippen och Fläcken som riskerar att få flytta ut i vinterkylan igen för att ge fler hemlösa katter chansen att bli vaccinerade och kastrerade. Jag tänker på den lilla rädda katten vi hade för inte så länge sedan, och hoppas att även de här små hemlösingarna ska få permanenta hem, snarast.
Ni vet ju sedan förut att det finns en sorts leksak som Nimbus älskar över allt annat. Han älskar dem så mycket att han inte kan sluta morra när han får en ny. Just nu springer han omkring med en röd i munnen. Åska får titta på, men inte komma för nära. Det är ingen idé att låta henne få en egen, Nimbus accepterar inte det och Åska är inte tillräckligt intresserad för att försvara dem.
Den gröna som ni såg i videoklippet är död sedan någon vecka tillbaks. Sömmen mellan huvudet och kroppen gav upp (fjädrarna och pälsen var borta sedan länge) och små kattmyntebitar spreds över lägenheten. Då åkte den i soporna. Idag åkte ytterligare en, fortfarande hel men väldigt skabbig, i soppåsen. Innan dess såg jag dock till att fånga den på bild tillsammans med en nyinköpt så att ni verkligen kan se hur de älskas till döds.
Ny vit till vänster, och gammal gul till höger.
Dessutom har en gammal kär leksak fått göra återintåg här hemma. Ni kanske kommer ihåg Åskas orange/rosa lektunnel? Den slängdes strax innan vi flyttade efter att Nimbus hade kissat på den, men nu när rumsrenheten verkar vara 100% och kastreringen är över utan problem bestämde vi oss för att de kunde få en ny. För variations skull blev det en blå/grön den här gången. Fortfarande IKEAs billiga. Nimbus verkar själv tycka att han är riktigt finurlig när han gömmer sig i den, trots att han ofta sticker ut i två ändar.
Nimbus gömmer sig.
Jag har själv ett välförtjänt rykte om mig att kunna sova mig igenom det mesta. Men här hemma är det inte jag som är mästaren på att sova längre. Det är en liten katt som har erövrat titeln sovarkung här hemma, och han sover nästan medvetslöst tungt (precis som sin matte 
), sådär som man inte tror att katter gör. Här kommer några bilder på honom från två av hans nya favoritsovplatser, på fårfällen i soffan och där mattan sticker in under soffan.
Jajemän, våra katter lussade för oss idag. Det var väl gulligt av dem? (Fler lussebilder finns bakom länken.)
