Färöarna, del 1
Trots att vädret gjorde att vi knappt rörde kameran under en del av våra dagar på Färöarna, räcker de fina (och halvfina) dagarnas bilder tillräckligt långt för att göra det till en diger uppgift att gå igenom och sålla bland de knappt 600 bilder som vi hann ta under vår resa. Nu har jag i alla fall kommit ungefär halvvägs, och tycker att det börjar bli dags för en första reserapport.
Vår resa började förstås redan hemma i Linköping, där vi gick upp tidigt för att hinna med bussen vid halvsex-tiden, för att sedan kunna hinna med tåget klockan 7. När vi bokade våra tågbiljetter hade vi inte en tanke på att kolla upp om tåget skulle fortsätta norrut förbi Arlanda (vilket det gjorde), och den förvirrade konduktören lät oss inte betala för att åka den extra biten, så vi fick ta oss till flygplatsen på annat (dyrare) vis. Till slut kom vi i alla fall fram, och fick vänta ett bra tag innan det var dags för oss att checka in. På flygplatsen inhandlades också en påse choco-M&Ms, som några dagar senare skulle komma att utses till världens bästa turgodis. Flygresan var väl som flygresor är mest (bortsett från en mellanlandning för påfyllning av passagerare och bagage i Stavanger). Enligt den färöiska turistbyrån anses inflygningen från väster över Färöarna vara en av världens vackraste, men vi tyckte att den från öster var rätt spektakulär den med. Faktum är att det gick ett sus genom kabinen när flygplanet kom ner under molntäcket.
Från flygplatsen som ligger på Vágar, den sydligaste av de tre huvudöarna, tog vi bussen till huvudstaden Tórshavn på mittenön Streymoy, där vi skulle tillbringa vår första natt. Efter att med en hårsmån ha undgått att plumsa rätt ner i hamnvattnet och sedan ha irrat runt en smula, checkade vi in på vandrarhemmet Bládýpi och fick ett rum av mycket hög standard. Efter en rundtur på stan kunde vi fastställa att restaurangmat är dyr på Färöarna – de billigaste måltiderna kostade 150 DKK (~190 SEK) per person utan dryck. I slutändan hamnade vi istället på Pizza Kjallarin där vi inhandlade en ostburgare och en pita med shawarma (i Sverige mer känt som kebab). Lärdom: kebab ska ätas i fårtäta länder! Mums! Senare under kvällen tog vi oss runt till olika ställen i Tórshavn som vi gissade var sevärda: några utkiksplatser, parken och Skansin framför allt. Det duggade lite lätt på oss, men var ändå ganska behagligt. Tórshavn charmade oss snabbt – hur kan man inte älska en huvudstad där det finns fårhagar mellan husen? 
Dagen därpå ägnade vi åt shopping. Jag ska inte tråka ut er med några detaljer, men låt mig bara säga att det inte direkt råder brist på ull i någon form på Färöarna. Under dagen klarnade också vädret upp, och vi passade på att besöka Skansin igen, fast nu i lite bättre väder. Vi tog också en promenad genom Tinganes, den del av Tórshavn där tinget och senare parlamentet har hållit till sedan vikingatid. I en affär hittade vi också ”ekta maltöl”, som vi tyckte verkade genuint färöiskt, och därmed något som måste provas. Det är inget vi kan rekommendera, det smakade fullkomligt vidrigt!
Framåt kvällen drog vi oss ner till bussterminalen, där vi hoppade på en buss norrut mot den lilla byn Gjógv (uttalas ”gjegv”). På vägen passerade vi den lilla bron som, lite skämtsamt, beskrivs som den enda bron över Atlanten. Den korsar visserligen bara en minimal del av Atlanten, men ändock.
Den kvällen checkade vi in på tidigare nämnda Gjáargarður och tilldelades vår supermysiga sovalkov. Maten på hotellet var dyrare än vi hade hoppats på, men alkoven var verkligen toppen.
Dagen därpå, vår första dag i den söta lilla byn med ca 50 invånare, sken solen från en klarblå himmel. Det var med andra ord bara att plocka ihop lite prylar och ge sig ut i omgivningarna. Vi började med en utmarkerad, numrerad stig som gick från byn via flera vackra utkiksplatser till en liten källa med utsökt vatten. Därifrån fortsatte vi uppåt, och fick lära oss ett och annat om avståndsperspektiv i områden utan träd och med väldig klar luft. Man kan lugnt säga att allt låg både längre bort och högre upp än vad vi trott. Bara mätt på kartan måste vi ha gått minst en mil den dagen, och hur mycket extra det blev i form av upp- och nerförsbackar har vi ingen aning om. Resultatet blev i alla fall att vi fick se fantastiska vyer, men också att vi gick alldeles för långt innan vi vände och därmed var alldeles för trötta, och lite uttorkade, när vi vände tillbaka. Det hela slutade med att vi bestämde oss för att försöka ta oss rätt ner längs bergssidan istället för att leta oss tillbaka samma väg som vi kommit. Det kanske inte låter som en helt smart plan, men en uppskrämd hare övertygade oss om att det faktiskt var möjligt. De branta backarna var dock mycket elaka mot lårmuskler och knän, och den sista biten satte vi oss helt enkelt ner och åkte rutschkana.
Efter den dagen kan man lugnt säga att vi var lite slutkörda, och när det drog in en hel del dimma under dagen därpå nöjde vi oss med att promenera runt i byn och ta det lugnt på hotellet. Därefter var det bussen tillbaks till Tórshavn som gällde, för att spendera ännu en natt i huvudstaden. Vi valde att lämna Gjógv tidigt på måndagen och satsade på att hinna bunkra upp inför de kommande nätterna i tält istället.
Under tisdagen skulle vi någon gång ta bussen till campingplatsen på Vágar, men vi kände att vi tagit det tillräckligt lugnt vid det här laget, och bestämde oss därför för att gå den gamla rösmarkerade bystigen mellan Tórshavn och det gamla biskopssätet Kirkjubøur fram och tillbaka först. Tisdagen anlände regnig och dimmig, men vi lät oss inte nedslås. Vi traskade friskt iväg mot den vägkorsning i Tórshavn som vår lilla broschyr omtalade som stigens startpunkt. Att just den korsningen inte existerar var förstås ett problem, men som tur dök det upp en medelålders man i bil som väl tyckte att vi såg eländiga ut där vi stog i spöregnet och vred och vände på vår karta. Efter att ha förstått vad det var vi letade efter, och fint påpekat att vi nog var lite galna som skulle ut och gå i det vädret (”det tar nog minst en timma innan det klarnar upp”) skjutsade han oss till stigen. Ärligt talat hade vi nog aldrig hittat den annars. När vi väl kommit dit var det dock inte så svårt att lokalisera det första röset, och därefter låg de tillräckligt tätt längs med den väl upptrampade stigen för att det skulle gå lätt att hitta även i dimman. Vi tror att omgivningarna var vackra, men vi såg inte mycket av dem.
När vi till sist kom fram till Kirkjubøur var vi för blöta och kalla (mina regnkläder hade gett upp, och jag var blöt hela vägen in till huden – Hannes regnkläder var bättre) för att det skulle vara någon mening med att stanna och försöka åtgärda situationen, så vi tittade lite snabbt på ruinerna efter den gamla medeltidskyrkan och spanade in Roykstovan, ett litet privat museum, innan vi vände och gick tillbaks igen. Faktum är att det var en riktigt trevlig vandring dit och tillbaka, även om vi och alla de saker vi hade burit med oss (tack och lov för förvaringsskåp på terminalen!) var fullkomligt genomblöta.
Historien om våra tältäventyr på Vágar kommer i ett senare blogginlägg.
Färöarna utgörs av 18 öar som ligger någorlunda centrerat mellan Norge (675 km), Island (450 km) och Skottland (310 km). Tillsammans har öarna 1100 km kustlinje, och var man än är är man aldrig mer än 5km från havet. Medelhöjden över havet är 300 m, men den högsta toppen, Slættaratindur, når hela 882 meter. Klimatet är mycket jämnt, med medeltemperaturer på 3-4 grader under vintern och 9.5-10.5 på sommaren. Soliga dagar är ovanliga, men regndagarna är många: 260 st om året.
