Vårt Mini Camp började med mindre bra väder.

Under Family Weekend i Sverige var vi ledare på Stubbegården utanför Vadstena och åt obscena mängder kakor. För 100 kr får man äta så mycket kakor man vill. Ingen av oss lyckades smaka på alla sorter.

Vi besökte också Alvastra klosterruin en regnig, men fantastiskt grön dag.

Katedralen i Santiago de Compostela

Fantastiskt vit sand på stranden på Islas Cíes.

CISV, organisationen som jag ”arbetar” för, vill arbeta för fred genom att bygga kontakter mellan barn och ungdomar från olika delar av världen. Fred i CISVs mening betyder inte bara avsaknad av krig, utan också avsaknad av våld, rasism, fördomar och annat som hindrar människor från att vara sig själva och komma överens med varandra. CISV står för Children’s International Summer Villages, och ursprungsprojektet är just det, internationella ”barnbyar” (tänk kollo) för 11-åringar från hela världen.

Det finns dock ett flertal andra projektformer inom CISV och det som jag ska vara ledare för kallas Interchange. I ett interchange deltar man i yngre tonåren, våra deltagare är mellan 12 och 14 år. Deltagarna kommer från två olika länder (i vårt fall Sverige och Spanien) och besöker varandras länder under några veckor. Under den tiden bor de i varandras familjer, och tanken är att de ska få en inblick i hur det är att leva i en annan kultur – förhoppningen är att detta ska leda till en ökad förståelse för kulturella skillnader och för hur vi själva är formade av vår egen kultur.

Rent praktiskt innebär det att åtta spanska ungdomar och deras två ledare anländer till Linköping om några timmar. Under de två veckorna de är här kommer vi bland annat att ha ett miniläger i scoutstuga, åka på dagstur till Stockholm och spela minigolf i Gamla Linköping. En hel del tid spenderar ungdomarna förstås också med sina familjer. När de åker hem till Spanien är det dags för oss svenskar att börja packa ihop våra väskor, för strax därefter åker vi till dem i Galicien där vi bland annat ska besöka Cíes-öarna och hamnstaden A Coruña. Någon semester blir det dock inte för min del, jag har ju åtta svenska tonåringar att hålla ordning på.

Efter att vi landat på Stansted och tagit bussen till Victoria Coach Station gick vi i alla fall en promenad förbi Buckingham Palace…

Därifrån fortsatte vi till Hyde Park…

…där Hannes krävde att få ta en obligatorisk kartbild:

Jag lovar att jag såg mindre tveksam ut senare på kvällen när vi såg Eddie Izzards nya show Stripped.

Dagen därpå såg vi nog båda rätt lyckliga ut när vi besökte Natural History Museum, som bor i denna vackra byggnad:

Utställningarna var inte riktigt lika enorma eller spektakulära som i New York, men byggnaden var helt klart vackrare än sin amerikanska kusin.

Vi blev inte mindre förtjusta när vi upptäckte att huset var bebott av söta små apor:

Senare på dagen hoppade vi på en turistbuss. Skakande buss och skymning ger inte jättebra bilder, men vi gjorde några försök. Regent Street och Hamley’s hade plockat fram julpyntet:

Och i den obehagligt råkalla luften som omgav Themsen denna sena decemberkväll försökte Hannes ta en bild av Big Ben igen:

Tillsammans med lite shopping, en hel del huttrande och annat som inte fastnade på bild är det ungefär så mycket man hinner med på en helg i London.

posera framför obrukbara vapen,	köpa m&ms i regnbågens alla färger (minst),
beundra utsikten från Empire State Building,	åka tunnelbana,
upptäcka att Frihetsgudinnan är betydligt mindre än hon ser ut i X-Men-filmen,	se Manhattan genom fönstren på Ellis Island och fundera över hur det såg ut för nästan 100 år sedan,
beundra dioramorna på American Museum of Natural History,	låta sig överväldigas av all reklam på Times Square,
lära sig hitta med hjälp av en karta eller	varva ner i Central Park.

Och det (och lite till) är just vad vi gjorde. Vi har också ett litet tips till andra människor som funderar på att göra något liknande: ta med er matsäck till Liberty Island, för maten som går att köpa där är oätlig.

Campingen som vi bodde på var del av ett vandrarhem, Á Giljanesi, vilket innebar att vi hade tillgång till kök, ordentliga duschar och ett allrum med tv. Lyx! Den visade sig också ligga mitt emellan Sandavágur och Miðvágur (det är bara någon kilometer mellan de två byarna), vilket var bra eftersom det tycktes gå bättre stigar från Miðvágur.

Vår första tur blev till Bøsdalafossur, ett ganska litet vattenfall där Färöarnas största sjö, ofta bara kallad Vatnið (”sjön”), faller 30 meter ner i havet. Det var inte lika blött i markerna här som det varit på Kirkjubøur-stigen, men visst märktes det att det regnat de senaste dagarna. På vägen ut till vattenfallet passerar man klippan Trælanípa som störtar 146 meter lodrätt ner i havet. Stupet sägs ha fått sitt namn av att vikingarna använde det för att göra sig av med slavar som de inte hade användning för längre. Vi hade tänkt knata upp för backen och titta ut över havet, men när vi kommit en bit upp blåste det så hårt att vi knappt kunde stå och vi valde att vända om. Om stupet döps om till ”turistanípa” någon gång i framtiden, så är det i alla fall inte på grund av oss…

Enligt den lilla broschyren vi hade med oss skulle det finnas utlagda ”stepping stones” för att göra det lätt att ta sig över vattendraget mellan sjön och själv fallet till en fin utsiktsplats, men de måste ha legat under vatten för vi såg inte tillstymmelse till dem. De riktigt hurtiga vadade (vattnet gick över knäna), men vi nöjde oss med att stanna på den sida vi kommit på. Det var här vi träffade på en vallhund som var ute på egna äventyr, och som glatt följde med oss och vadarna (som också visade sig vara svenskar) tillbaks till campingen. Under vägen tillbaka underhöll han sig själv, och skrämde halvt ihjäl oss, genom att kasta sig ut i vägbanan för att valla bilarna. Vi fick senare veta att det är ett vanligt beteende bland färöiska fårhundar, och att bilisterna är vana. För en dum turist verkade det smartare att lära hundarna att inte valla bilar.

Senare på dagen blev vädret sämre igen, med dimma och lite regn, och vi var ganska glada att ha nöjt oss med en kortare tur. Vår nästa tur blev också en kortis. På vandrarhemmets karta hade vi spanat in att det fanns en bystig mellan Miðvágur och grannbyn Vatnsoyrar som såg ut att vara både välrösad och ordentligt upptrampad. Kartan visade sig stämma, stigen var en höjdare och väldigt lättvandrad när vi väl tagit oss upp och ur Miðvágur. För att slippa onödiga uppförsbackar på tillbakavägen gick vi dock aldrig ner till Vatnsoyrar, utan nöjde oss med att sitta på en klippkant och spana ut över sjön och den närliggande flygplatsen.

Därefter var vädret emot oss några dagar, och vi var ganska trötta av att ha varit på resande fot ett tag, så det var först på lördagen, dagen innan vi skulle åka hem som vi gav oss ut på en lite längre tur. Tekniskt sett var väl vädret inte riktigt vad vi hoppats på den här dagen heller. Det låg nämligen en tjock dimma över campingen när vi begav oss iväg, men efter att ha studerat kartan mycket noga gick vi stigen till Vatnsoyrar ännu en gång, och när vi närmade oss stigen högsta punkt la vi märke till att dimman såg blåtonad ut framför oss. Det var förstås en blå himmel som började synas igenom den allt tunnare dimman och ett tag kändes det som att vi var betydligt längre söderut när solen låg på och fukten från dimman inte riktigt försvunnit än.

Den här gången gick vi i alla fall ner till den lilla byn. Vatnsoyrar är den enda byn i Färöarna som inte ligger vid havet (ni minns Vatnið?), och mycket liten, men uppenbarligen är det lite liv där ändå (antagligen tack vare flygplatsen och *vágur-byarna) för där fanns både en klädaffär och en rejäl lekplats. Från byn gick vi sedan en i princip helt platt väg ut till landets näst största sjö, Fjallavatn. Vägen var vältrafikerad, både av folk med tunga ryggsäckar och pensionärer i promenadskor, och det gick snabbt och lätt att ta sig till sjön. Över den låg fortfarande en del dimma, så vi fick aldrig se riktigt hela sjön, men vi hade i alla fall en vacker utsikt medan vi åt vår matsäck och luftade våra tår. När vi vände tillbaka hade ännu fler människor letat sig ut ur byarna, vi stötte på både ett gäng vuxna som klippte får i en fålla och några barn som badade i en av forsarna.

På söndagen skulle vi med ett tidigt plan, och var uppe innan solen tagit sig över bergen bakom Sandavágur. Vi fällde vårt tält, packade ihop våra saker och hade sedan alldeles för gott om tid innan bussen gick. Vi hade knappt någon mat kvar, och när vi kom till flygplatsen använde vi våra sista småpengar för att köpa chokladbitar i en godisautomat och stoppade i oss dessa i väntan på flygplansfrukosten. Resultatet av detta blev att Hannes fick en rejäl sockerrusch och satt på planet och försökte återge Charlie the Unicorn en lång stund, för att senare sova större delen av resan. Strax efter att planet lyft fick vi också en vacker utsikt: det var fortfarande blå himmel över Färöarna, men resten av Atlanten var täckt av ett tjockt vitt molntäcke. Det kändes som ett riktigt fint sätt att ta farväl av fårens och dimmornas land.

Vår resa började förstås redan hemma i Linköping, där vi gick upp tidigt för att hinna med bussen vid halvsex-tiden, för att sedan kunna hinna med tåget klockan 7. När vi bokade våra tågbiljetter hade vi inte en tanke på att kolla upp om tåget skulle fortsätta norrut förbi Arlanda (vilket det gjorde), och den förvirrade konduktören lät oss inte betala för att åka den extra biten, så vi fick ta oss till flygplatsen på annat (dyrare) vis. Till slut kom vi i alla fall fram, och fick vänta ett bra tag innan det var dags för oss att checka in. På flygplatsen inhandlades också en påse choco-M&Ms, som några dagar senare skulle komma att utses till världens bästa turgodis. Flygresan var väl som flygresor är mest (bortsett från en mellanlandning för påfyllning av passagerare och bagage i Stavanger). Enligt den färöiska turistbyrån anses inflygningen från väster över Färöarna vara en av världens vackraste, men vi tyckte att den från öster var rätt spektakulär den med. Faktum är att det gick ett sus genom kabinen när flygplanet kom ner under molntäcket.

Från flygplatsen som ligger på Vágar, den sydligaste av de tre huvudöarna, tog vi bussen till huvudstaden Tórshavn på mittenön Streymoy, där vi skulle tillbringa vår första natt. Efter att med en hårsmån ha undgått att plumsa rätt ner i hamnvattnet och sedan ha irrat runt en smula, checkade vi in på vandrarhemmet Bládýpi och fick ett rum av mycket hög standard. Efter en rundtur på stan kunde vi fastställa att restaurangmat är dyr på Färöarna – de billigaste måltiderna kostade 150 DKK (~190 SEK) per person utan dryck. I slutändan hamnade vi istället på Pizza Kjallarin där vi inhandlade en ostburgare och en pita med shawarma (i Sverige mer känt som kebab). Lärdom: kebab ska ätas i fårtäta länder! Mums! Senare under kvällen tog vi oss runt till olika ställen i Tórshavn som vi gissade var sevärda: några utkiksplatser, parken och Skansin framför allt. Det duggade lite lätt på oss, men var ändå ganska behagligt. Tórshavn charmade oss snabbt – hur kan man inte älska en huvudstad där det finns fårhagar mellan husen?

Dagen därpå ägnade vi åt shopping. Jag ska inte tråka ut er med några detaljer, men låt mig bara säga att det inte direkt råder brist på ull i någon form på Färöarna. Under dagen klarnade också vädret upp, och vi passade på att besöka Skansin igen, fast nu i lite bättre väder. Vi tog också en promenad genom Tinganes, den del av Tórshavn där tinget och senare parlamentet har hållit till sedan vikingatid. I en affär hittade vi också ”ekta maltöl”, som vi tyckte verkade genuint färöiskt, och därmed något som måste provas. Det är inget vi kan rekommendera, det smakade fullkomligt vidrigt!

Framåt kvällen drog vi oss ner till bussterminalen, där vi hoppade på en buss norrut mot den lilla byn Gjógv (uttalas ”gjegv”). På vägen passerade vi den lilla bron som, lite skämtsamt, beskrivs som den enda bron över Atlanten. Den korsar visserligen bara en minimal del av Atlanten, men ändock.

Den kvällen checkade vi in på tidigare nämnda Gjáargarður och tilldelades vår supermysiga sovalkov. Maten på hotellet var dyrare än vi hade hoppats på, men alkoven var verkligen toppen.

Dagen därpå, vår första dag i den söta lilla byn med ca 50 invånare, sken solen från en klarblå himmel. Det var med andra ord bara att plocka ihop lite prylar och ge sig ut i omgivningarna. Vi började med en utmarkerad, numrerad stig som gick från byn via flera vackra utkiksplatser till en liten källa med utsökt vatten. Därifrån fortsatte vi uppåt, och fick lära oss ett och annat om avståndsperspektiv i områden utan träd och med väldig klar luft. Man kan lugnt säga att allt låg både längre bort och högre upp än vad vi trott. Bara mätt på kartan måste vi ha gått minst en mil den dagen, och hur mycket extra det blev i form av upp- och nerförsbackar har vi ingen aning om. Resultatet blev i alla fall att vi fick se fantastiska vyer, men också att vi gick alldeles för långt innan vi vände och därmed var alldeles för trötta, och lite uttorkade, när vi vände tillbaka. Det hela slutade med att vi bestämde oss för att försöka ta oss rätt ner längs bergssidan istället för att leta oss tillbaka samma väg som vi kommit. Det kanske inte låter som en helt smart plan, men en uppskrämd hare övertygade oss om att det faktiskt var möjligt. De branta backarna var dock mycket elaka mot lårmuskler och knän, och den sista biten satte vi oss helt enkelt ner och åkte rutschkana.

Efter den dagen kan man lugnt säga att vi var lite slutkörda, och när det drog in en hel del dimma under dagen därpå nöjde vi oss med att promenera runt i byn och ta det lugnt på hotellet. Därefter var det bussen tillbaks till Tórshavn som gällde, för att spendera ännu en natt i huvudstaden. Vi valde att lämna Gjógv tidigt på måndagen och satsade på att hinna bunkra upp inför de kommande nätterna i tält istället.

Under tisdagen skulle vi någon gång ta bussen till campingplatsen på Vágar, men vi kände att vi tagit det tillräckligt lugnt vid det här laget, och bestämde oss därför för att gå den gamla rösmarkerade bystigen mellan Tórshavn och det gamla biskopssätet Kirkjubøur fram och tillbaka först. Tisdagen anlände regnig och dimmig, men vi lät oss inte nedslås. Vi traskade friskt iväg mot den vägkorsning i Tórshavn som vår lilla broschyr omtalade som stigens startpunkt. Att just den korsningen inte existerar var förstås ett problem, men som tur dök det upp en medelålders man i bil som väl tyckte att vi såg eländiga ut där vi stog i spöregnet och vred och vände på vår karta. Efter att ha förstått vad det var vi letade efter, och fint påpekat att vi nog var lite galna som skulle ut och gå i det vädret (”det tar nog minst en timma innan det klarnar upp”) skjutsade han oss till stigen. Ärligt talat hade vi nog aldrig hittat den annars. När vi väl kommit dit var det dock inte så svårt att lokalisera det första röset, och därefter låg de tillräckligt tätt längs med den väl upptrampade stigen för att det skulle gå lätt att hitta även i dimman. Vi tror att omgivningarna var vackra, men vi såg inte mycket av dem.

När vi till sist kom fram till Kirkjubøur var vi för blöta och kalla (mina regnkläder hade gett upp, och jag var blöt hela vägen in till huden – Hannes regnkläder var bättre) för att det skulle vara någon mening med att stanna och försöka åtgärda situationen, så vi tittade lite snabbt på ruinerna efter den gamla medeltidskyrkan och spanade in Roykstovan, ett litet privat museum, innan vi vände och gick tillbaks igen. Faktum är att det var en riktigt trevlig vandring dit och tillbaka, även om vi och alla de saker vi hade burit med oss (tack och lov för förvaringsskåp på terminalen!) var fullkomligt genomblöta.

Historien om våra tältäventyr på Vágar kommer i ett senare blogginlägg.

Alla bilder i slideshow.

Helgen spenderar vi i lilla byn Gjógv, i en mycket charmig liten sovalkov på Gjáargardur.

Färöarna utgörs av 18 öar som ligger någorlunda centrerat mellan Norge (675 km), Island (450 km) och Skottland (310 km). Tillsammans har öarna 1100 km kustlinje, och var man än är är man aldrig mer än 5km från havet. Medelhöjden över havet är 300 m, men den högsta toppen, Slættaratindur, når hela 882 meter. Klimatet är mycket jämnt, med medeltemperaturer på 3-4 grader under vintern och 9.5-10.5 på sommaren. Soliga dagar är ovanliga, men regndagarna är många: 260 st om året.

Av öarnas 48 500 invånare bor ungefär 20 000 i huvudstaden Tórshavn, ofta förkortat till ”Havn”. Både färöiska och danska är officiella språk, det senare eftersom Färöarna är en självstyrande del av Danmark. Öarna trycker sin egen valuta, som dock har samma växelkurs som den danska diton. Till skillnad från Danmark är Färöarna inte med i EU, men eftersom de ingår i det nordiska samarbetet påverkar detta inte oss som resenärer.

På Färöarna växer inga träd, utan de bevuxna delarna består helt av gräsmarker och hedar. Det finns inga inhemska landlevande däggdjur, utan de tre vilda arter som finns har alla förts dit mer eller mindre avsiktligt av människan. (För den nyfikne är dessa tre husmus, brunråtta och skogshare.) I havet runt omkring finns gott om gråsäl, grindval och en och annan späckhuggare. Öarna är också hem till många olika fågelarter, såsom lunnefågel, tobisgrissla, tordmule m fl.

En mer detaljerad karta över Färöarna finns här. Vi kommer att besöka de tre huvudöarna Vágar, Streymoy och Eysturoy samt förhoppningsvis fågelön Mykines.

Mer information:

• Faroe Islands Tourist Guide 2008
• Wikipedia: Färöarna

Även om våra första intryck var rätt präglade av allt vatten är Brisbane en stad med svår vattenbrist, strax innan vi kom dit gick man upp till nivå 5 på vattenrestriktionerna och enligt skalan som satt uppsatt inne i stan lyckades man samla in ungefär 20% av det vatten man skulle behöva när vi var där. Följaktligen var gräsmattorna ofta mest bara avstängda sandfläckar, men det gjorde inte oss så mycket. När vi tröttnat på stranden promenerade vi in till shoppinggatorna och gick i affärer resten av dagen.

Andra dagen var det bröllopsdags och vid tiotiden var vi alla samlade i den buss som skulle ta oss ut till den lilla sextiotalsidyllen Ipswich där kyrkan fanns. Något bortkomna minglade vi med största sannolikhet med helt fel folk utanför kyrkan, och skakade säkert hand med fler än vad som var brukligt, men det var i alla fall ingen som påpekade för oss att vi gjorde något fel, så vad vet vi. Ganska snart var det i alla fall dags att placera sig inne i kyrkan, någonstans i havet av hattar (kvinnor måste bära hatt i kyrkan i detta galna land). Fjädrar och spröt från allehanda konstifika konstruktioner vajade i vinden från takfläktarna och förhindrade det mesta av sikten framåt, men vi kunde i alla fall höra brud och brudgum yttra sina ”I will” på rätt ställen.

Utanför kyrkan togs mängder av foton, samtidigt som vi som inte var nygifta försökte trycka i oss så mycket som möjligt av de smörgåsar och småkakor som placerats ut på bord utanför kyrkan, vid det här laget var vi nämligen ganska hungriga. Efter att ha fotograferats tillsammans med brudparet och övriga delar av ”the Swedish invasion” skyfflade vi in oss i bussen igen och åkte tillbaks till Brisbane där mottagningen hölls på Marriott Hotel, mycket lägligt placerat alldeles intill vårt hotell.

Dagen efter bröllopet var vi bjudna på ”barbie”, alltså grillning, hos brudens föräldrar och spenderade dagen dels i sextiotalsidyllen igen där vi åt enorma stekar, jättelånga korvar och alldeles för många sorters bröd och sallader, dels dästa på hotellet efter att ha ätit allt detta.

Efter allt detta hade vi plötsligt bara en dag kvar på australisk mark! Den spenderades, som sig bör, på Lone Pine Koala Sanctuary en bit utanför Brisbane, där vi klappade kängurur, kramade koalor, åt glass, klappade kängurur, tittade på rovfågel- och fårhundsshowerna, klappade kängurur, åt mer glass, letade efter wombater (de sov inuti stora, ihåliga stockar), klappade kängurur och, ja…såg en himla massa koalor.

Därefter hade vi bara hemresan kvar, och även om den tog en väldans lång tid, finns det inte mycket värt att berätta. Det ska dock erkännas att jag fick några timmars jetlag med mig hem, så tyvärr är jag väl inte helt immun. Hannes vet inte om han hade någon, han låg nämligen nerbäddad i en säng omgiven av Panodil, halstabletter och näsdukar några dagar. Själv lyckades jag, tack och lov, hålla mig nästan helt frisk.

Alla bilder: Brisbane 2007 på Flickr.