Även om våra första intryck var rätt präglade av allt vatten är Brisbane en stad med svår vattenbrist, strax innan vi kom dit gick man upp till nivå 5 på vattenrestriktionerna och enligt skalan som satt uppsatt inne i stan lyckades man samla in ungefär 20% av det vatten man skulle behöva när vi var där. Följaktligen var gräsmattorna ofta mest bara avstängda sandfläckar, men det gjorde inte oss så mycket. När vi tröttnat på stranden promenerade vi in till shoppinggatorna och gick i affärer resten av dagen.

Andra dagen var det bröllopsdags och vid tiotiden var vi alla samlade i den buss som skulle ta oss ut till den lilla sextiotalsidyllen Ipswich där kyrkan fanns. Något bortkomna minglade vi med största sannolikhet med helt fel folk utanför kyrkan, och skakade säkert hand med fler än vad som var brukligt, men det var i alla fall ingen som påpekade för oss att vi gjorde något fel, så vad vet vi. Ganska snart var det i alla fall dags att placera sig inne i kyrkan, någonstans i havet av hattar (kvinnor måste bära hatt i kyrkan i detta galna land). Fjädrar och spröt från allehanda konstifika konstruktioner vajade i vinden från takfläktarna och förhindrade det mesta av sikten framåt, men vi kunde i alla fall höra brud och brudgum yttra sina ”I will” på rätt ställen.

Utanför kyrkan togs mängder av foton, samtidigt som vi som inte var nygifta försökte trycka i oss så mycket som möjligt av de smörgåsar och småkakor som placerats ut på bord utanför kyrkan, vid det här laget var vi nämligen ganska hungriga. Efter att ha fotograferats tillsammans med brudparet och övriga delar av ”the Swedish invasion” skyfflade vi in oss i bussen igen och åkte tillbaks till Brisbane där mottagningen hölls på Marriott Hotel, mycket lägligt placerat alldeles intill vårt hotell.

Dagen efter bröllopet var vi bjudna på ”barbie”, alltså grillning, hos brudens föräldrar och spenderade dagen dels i sextiotalsidyllen igen där vi åt enorma stekar, jättelånga korvar och alldeles för många sorters bröd och sallader, dels dästa på hotellet efter att ha ätit allt detta.

Efter allt detta hade vi plötsligt bara en dag kvar på australisk mark! Den spenderades, som sig bör, på Lone Pine Koala Sanctuary en bit utanför Brisbane, där vi klappade kängurur, kramade koalor, åt glass, klappade kängurur, tittade på rovfågel- och fårhundsshowerna, klappade kängurur, åt mer glass, letade efter wombater (de sov inuti stora, ihåliga stockar), klappade kängurur och, ja…såg en himla massa koalor.

Därefter hade vi bara hemresan kvar, och även om den tog en väldans lång tid, finns det inte mycket värt att berätta. Det ska dock erkännas att jag fick några timmars jetlag med mig hem, så tyvärr är jag väl inte helt immun. Hannes vet inte om han hade någon, han låg nämligen nerbäddad i en säng omgiven av Panodil, halstabletter och näsdukar några dagar. Själv lyckades jag, tack och lov, hålla mig nästan helt frisk.

Alla bilder: Brisbane 2007 på Flickr.

Nästa dag började med frukostshopping på byns huvudgata Macrossan Street, och efter frukost sattes den första tvättmaskinen igång. Efter en dryg veckas resa hade vi äntligen en tvättmaskin! Hannes och jag fortsatte sedan dagen med en promenad ner till Four Mile Beach, där havet var grått och vyerna fantastiska. Jag var ruskigt sugen på att stoppa ner tårna i vattnet, men alla manetvarningsskyltar, livräddarens hissade röda flagga och skyltarna om nedtagna manetnät (p g a vindhastigheter kring 12 m/s) övertygade mig om att hålla mig till sanden. För den som tycker att jag fegade ur kan påpekas att maneterna ifråga är mycket små, helt genomskinliga och tämligen dödliga… Huu! Istället fortsatte vi via en glassbar till en liten söt strand på andra sidan udden. Min gissning om att den här sidan skulle vara manetfri verkade stämma, men mina tår fick fortsätta vara torra – här satt det nämligen krokodilvarningsskyltar istället.

Senare under dagen åt vi räkor på hamnrestaurangen In Let där vi fick se några glimtar av enorma groperfisken George som restaurangen matar. Middagen planerade vi sedan till restaurangen The Sandbar som vi läst om i en restaurangbroschyr. Efter en himla massa letande hittade vi till sist rätt, fick ruskigt god mat och blev lite överraskade när vi insåg att vi hamnat på en gay-resort! Det stod det minsann inget om i broschyren.

Andra dagen blev regskogsdagen. Vägen var kantad av cassowary-varningsskyltar, men allt vi såg i fågelväg var en kalkon som stillsamt knatade över vägen. Vi åkte norrut mot Daintree National Park, gick på en boardwalk genom själva skogen och njöt av utsikten från utkiksplatsen vid Cape Tribulation. Regnskogen i Daintree är känd som ”where rainforest meets the reef” – som om det inte räcker med att regnskogen växer ända ner till havet så tar dessutom stora barriärrevet vid under vattenytan. Efter hamburgare på ett café åkte vi tillbaka mot Port där vi fick inse att vädret var för dåligt för att tillåta vår planerade snorkling på barriärrevet. Efter lite deppande bestämde vi oss för att spendera dag tre på Hartley’s Crocodile Adventures, nära Cairns.

Även om krokodilstället var ett andrahandsval visade det sig vara en riktig höjdare. Där fick vi se deras krokodilfarm och höra lite om tankarna bakom (man föder upp krokodilerna för köttet och skinnens skull, för att på så vis minska tjuvjakten). Vi tog också chansen att äta lite krokodilsallad innan vi njöt av parkens andra djur: koalor, wallabies, cassowaries, ormar och, förstås, mer krokodiler. Deras krokodilattackshow var inte dåligt häftig. Något utmattade var vi dock eftersom vädret var lite ”bättre” än de övriga dagarna, och med temperaturer runt 30 grader, hög luftfuktighet och bara några enstaka skurar orkar man inte så värst mycket.

Därmed var våra dagar i Port nästan helt slut, och efter ett stopp vid ännu en utkikspunkt och en snabbvisit på Tjapukai Aboriginal Centre (vi missade boomeranguppvisningen!) satt vi på ett nytt plan, denna gång mot vår slutliga destination på australiensisk mark: Brisbane.

Bilder finns förstås här: Port Douglas 2007, men för säkerhets skull vill jag se till att ingen missar vad som kan vara resans sötaste bild:

Oh, missa inte den här heller.

Dagen därpå, vår första riktiga dag i Sydney, var inte heller någon höjdare vädermässigt till att börja med. Dessutom var det påskafton, men som tur var var det inget som Sydney Aquarium brydde sig om. Där spenderade vi följaktligen större delen av dagen med att titta på ödlor, fiskar, hajar, pingviner och sälar. Når vi till slut tröttnade åkte vi monorail (!) till Sydney Tower där vi åkte upp och skådade ut över staden från det 260 m höga tornet. Utsikten var förstås fantastisk, men upplägget kändes inte lika genomtänkt som det på Melbourne Observation Deck, vilket förstås var ett litet minus i kanten. Det vägdes dock upp med råge när ett regnväder drog in över Sydney och vi fick se en regnbåge uppifrån. Hela cirkeln! Fantastiskt.

På påskdagen övergick vi till att kolla in de riktigt välkända ställena. Vi började dagen med en promenad genom The Rocks, där vi passade på att köpa lite småsaker på marknaden (choklad och ett Bico-smycke). Därifrån gick vi vidare mot Harbour Bridge, Circular Quay och, förstås, operahuset.

Två dagar är kanske lite lite att spendera i Sydney egentligen, men den här gången kändes det ganska lagom. Visserligen finns det mängder med intressanta saker att se som vi inte såg, men dels kändes Sydney både smutsigare och otrevligare än Melbourne, dels hade vi sett storslagna Blue Mountains precis innan och dessutom skulle vi ju vidare mot semesterparadiset Port Douglas. Till Sydneys försvar ska sägas att det är en toppenstad att turista i just för att det finns så mycket att se (även om de också är bra på att dra nytta av alla turister).

För övrigt hoppas jag att Linda ser hur snäll jag har varit och lagt in lite större bilder. För den som vill se fler bilder än tre finns de förstås på Flickr som vanligt: Sydney 2007.

Vi flög i alla fall från Melbourne till Sydney en kväll, plockade upp en hyrbil på flygplatsen och begav oss västerut. Kallsvetten stänkte bak från vår stackars förare som alltså fick debutera i vänstertrafiken genom att i totalt mörker försöka hitta ut fån Sydney International Airport i en åttasitsig Toyota Torago. Utan några allvarliga missöden hamnade vi i alla fall vid lyxiga Pepper’s Fairmont Resort i Leura (uttalas Loo-rah).

Första dagen vaknade vi till blå himmel och strålande sol och begav oss till berömda Echo Point i grannbyn Katoomba. Där stod vi en stund och försökte minnas att andas medan vi såg ut över Jamison Valley och Three Sisters. Vi gick sedan en smal trappa som ledde oss ungefär 1000 steg ner mot dalen (men fortfarande med rejäl utsikt nedåt) där vi sedan traskade några kilometer genom den vackra eukalyptusskogen bort till Scenic Railway – världens brantaste järnväg (52 graders lutning!) som vi åkte upp. Vi tog oss också en tur i linbanan Scenic Skyway för att komma tillbaka mot Echo Point, men faktum är att på ett sådant här ställe är det inte så mycket häftigare att titta ut från en linbana än från en utkikspunkt. Även om linbanan är glasbottnad.

Vi hade lite funderingar på att åka till något mer ställe den dagen, men bestämde oss för att istället passa på att njuta av vår enda kväll på hotellet och plaskade istället runt en del i deras pooler. Bubbelpoolerna (en ute, en inne) var 35 grader varma. Mmmmm…

Nästa dag låg tunga, disiga moln över Blue Mountains och temperaturen låg runt 10 grader. Lite tjuriga över denna oväntade motgång packade vi in oss i bilen och bestämde oss för att ta den vackra omvägen Bell’s Line of Road mot Sydney och se vad vi kunde hitta för skojigt på vägen. Första gången stannade vi till vid Govett’s Leap utanför den lilla orten Blackheath, men där var alla vandringsstigar fortfarande avstängda efter flera månaders bushbränder som inte slocknat förrän i januari. Ganska snart insåg vi att det egentligen bara var de allra nordligaste delarna av nationalparken som var någon idé att satsa på. Därför åkte vi vidare ganska långt innan vi kollade in området kring Mount Wilson. Egentligen skulle vi bara till Du Faurs Lookout, men vi missade den pyttelilla avfarten och fortsatte längre in genom samhället och fick se Cathedral of Ferns (helt enkelt ett område med en jädrans massa ormbunkar) och Giant Tree (en enorm eukalyptus), innan vi hittade tillbaka till utkiksplatsen.

Vid det här laget var vi redan ganska hungriga, men eftersom Mount Wilson verkade rätt dött bestämde vi oss för att åka vidare och ta första bästa ställe. Jo, tjena. När vi kom till Mount Tomah Botanic Garden ungefär en timma innan stängning nöjde vi oss därför med att äta mat i deras restaurang och sedan skynda bort till wollemitallarna (av någon anledning löjligt dåligt utmärkta) för att i alla fall ha sett dem. Därefter var det bara den sista biten mot Sydney kvar…men det kommer som sagt i ett eget inlägg.

Alla bilder: Blue Mountains 2007 på Flickr.

Resan österut började för vår del redan fredagen den 30 mars då vi tog bussen mot Göteborg. Där hade vi en ganska lugn kväll, medan våra medresenärer stressade runt och sista-minuten-packade. Morgonen därpå hoppade vi in i en taxi vid okristliga 04:15 för att åka till flygplatsen. Under våra fyra väntetimmar i Amsterdam fick jag droga mig själv med en halvliter cola för att ens hålla mig vaken, men under den nästan 12 timmar långa flighten till Kuala Lumpur sov jag inte mer än kanske 30 minuter. Underligt. Väl framme i Melbourne räknade vi ut att resan från dörr till dörr hade tagit ungefär 33 timmar. Det var sent på kvällen, och jag sov i alla fall väldigt gott.

En av de första planerna som dök upp var att åka till Phillip Island för att se den berömda pingvinparaden (enligt vissa en hopplöst turistjippo, enligt andra en fantastisk upplevelse), men eftersom vi kommit efter den egentliga turistsäsongen fanns det ingen möjlighet att göra det utan att offra nästan hela dagen. Det tyckte vi inte att det var värt, så istället åkte vi runt med Melbournes underbara gratisbuss, åt lunch i Little Italy, missade precis den guidade visningen av Royal Exhibition Building och besökte Melbourne Museum. Där såg vi en utställning om kinesiska muren och delar av en om aboriginerna. Den senare var intressant eftersom den också var självkritisk och ifrågasatte behovet av att ha museiutställningar om ett levande folk i deras eget land. Tyvärr hann vi inte titta på allt innan muséet stängde för dagen. Den kvällen obducerade de en (död) gammal tant framför publik på teve. Australiensisk teve är ”speciell”.

Dagen därpå började Hannes och jag med att misslyckas med att beställa frukostsushi på det lokala sushihaket. Eller misslyckades gjorde vi väl kanske inte, för vi fick för all del en rulle sushi. Däremot fick vi inte det frukosterbjudande som vi hade tänkt oss. Vår ”spicy chicken maki” (ja, det var lika konstigt som det låter) avnjöts tillsammans med lite juice och en müslibar i Flagstaff Gardens alldeles intill hotellet. Därefter tog vi bussen till Royal Botanical Gardens, som var helt fantastiskt. Jag vet att jag är biologinörd, men de övriga verkade faktiskt också rätt begeistrade, så jag tror inte att det bara var jag som tyckte det. Eftermiddagen förde med sig lite shopping i Royal Arcade och The Blocks (också en arkad), där vi stötte på konceptet med chokladbilbies första gången. Framåt kvällen begav vi oss till Rialto Towers och Melbourne Observation Deck för att se staden från ovan.

Senare fick vi veta att bilbyn är en form av australiensisk alternativ påskhare, för ni vet säkert alla vad australiensare tycker om våra söta små kaniner… Bilbyn år i alla fall en ruskigt söt inhemsk djurart med stora öron. Dessutom råkar den vara utrotningshotad med bara 2000 individer kvar. Behöver jag ens berätta att vi köpte varsin chokladbilby så fort som möjligt efter att ha fått veta att en del av intäkterna går till att rädda sötnosarna?

Vår tredje och sista dag i Melbourne spenderades i alla fall med att köpa en blå Totoro-mjukis (riktiga Totoro var alldeles för stor) , kolla in Chinatown, äta lunch bland måsarna i Birrarung Marr och att sedan promenera via Yarra Park till Fitzroy Gardens där vi såg Fairies Tree, ett Tudor i miniatyr och parkvaktarstugan Sinclair’s cottage. Vid fyratiden tog vi sedan bussen till flygplatsen för att flyga vidare mot Sydney och Blue Mountains, men den historien får ni läsa om i nästa del…

Melbourne är i alla fall en stad som vi tyckte mycket om – rena gator, många parker och en trevlig stämning. Om ni inte har lyckats lista ut det från bilderna så kan jag också påpeka att det är en mycket engelsk stad, överlag känns det inte riktigt som att man lämnat Europa när man är i Melbourne. Fast klimatet är ju trevligare förstås. Alla bilder från Melbourne som jag bedömt som någorlunda hyfsade och mer eller mindre intressant finns för övrigt här: Melbourne 2007 på Flickr.