Jag orkar inte skriva ett ordentligt inlägg om Florens, men lite bilder kan jag i alla fall ge mig på att lägga upp. De har redan funnits på Facebook i någon dag, så har man redan sett dem där blir det inte mycket nytt, tyvärr.
Jajemän, jag är hemma igen, har packat upp mina saker och njuter av kattens sällskap (Hannes är ju på jobbet). Som ni förstår har jag överlevt interchanget, och det gjorde alla barnen också. I förmiddags ägnade jag en stund åt att titta igenom alla bilder, och lägga upp en del på Facebook. Jag har ingen ork att göra om det hela en gång till här på bloggen, och dessutom blev det nästan 100 bilder i den omgången – inte riktigt bloggbart. Några enstaka bilder blir det i alla fall. Mer kommer kanske senare.
Vårt Mini Camp började med mindre bra väder.
Jag har fått många frågor om vad det egentligen är jag ska göra hela juli, och med tanke på att våra gäster anländer ikväll och jag inte vet hur mycket jag kommer hinna blogga, svara i telefon, uppdatera Facebook-status och annat är det väl bäst att jag förklarar vad det hela går ut på en gång för alla.
CISV, organisationen som jag ”arbetar” för, vill arbeta för fred genom att bygga kontakter mellan barn och ungdomar från olika delar av världen. Fred i CISVs mening betyder inte bara avsaknad av krig, utan också avsaknad av våld, rasism, fördomar och annat som hindrar människor från att vara sig själva och komma överens med varandra. CISV står för Children’s International Summer Villages, och ursprungsprojektet är just det, internationella ”barnbyar” (tänk kollo) för 11-åringar från hela världen.
Det finns dock ett flertal andra projektformer inom CISV och det som jag ska vara ledare för kallas Interchange. I ett interchange deltar man i yngre tonåren, våra deltagare är mellan 12 och 14 år. Deltagarna kommer från två olika länder (i vårt fall Sverige och Spanien) och besöker varandras länder under några veckor. Under den tiden bor de i varandras familjer, och tanken är att de ska få en inblick i hur det är att leva i en annan kultur – förhoppningen är att detta ska leda till en ökad förståelse för kulturella skillnader och för hur vi själva är formade av vår egen kultur.
Rent praktiskt innebär det att åtta spanska ungdomar och deras två ledare anländer till Linköping om några timmar. Under de två veckorna de är här kommer vi bland annat att ha ett miniläger i scoutstuga, åka på dagstur till Stockholm och spela minigolf i Gamla Linköping. En hel del tid spenderar ungdomarna förstås också med sina familjer. När de åker hem till Spanien är det dags för oss svenskar att börja packa ihop våra väskor, för strax därefter åker vi till dem i Galicien där vi bland annat ska besöka Cíes-öarna och hamnstaden A Coruña. Någon semester blir det dock inte för min del, jag har ju åtta svenska tonåringar att hålla ordning på. 
Till sist är de här, londonbilderna! Vi tog inte så värst många, och många av dem blev väldigt suddiga så ni har definitivt väntat för länge.
Efter att vi landat på Stansted och tagit bussen till Victoria Coach Station gick vi i alla fall en promenad förbi Buckingham Palace…
Det finns mycket man kan göra i New York. Till exempel kan man…
 posera framför obrukbara vapen, |
 köpa m&ms i regnbågens alla färger (minst), |
 beundra utsikten från Empire State Building, |
 åka tunnelbana, |
 upptäcka att Frihetsgudinnan är betydligt mindre än hon ser ut i X-Men-filmen, |
 se Manhattan genom fönstren på Ellis Island och fundera över hur det såg ut för nästan 100 år sedan, |
 beundra dioramorna på American Museum of Natural History, |
 låta sig överväldigas av all reklam på Times Square, |
 lära sig hitta med hjälp av en karta eller |
 varva ner i Central Park. |
Och det (och lite till) är just vad vi gjorde. Vi har också ett litet tips till andra människor som funderar på att göra något liknande: ta med er matsäck till Liberty Island, för maten som går att köpa där är oätlig.
Så, ganska precis halvvägs genom vår resa anlände vi till byn Sandavágur på ön Vágar. (Innan namnen här förvirrar er till vansinne: Vágar betyder ”vikarna”, och kallas så p g a öns tre större orter Sørvágur, Miðvágur och Sandavágur, d v s ”sydviken”, ”mellanviken” och ”sandviken”. Det är alltså inte en slump att allting tycks heta samma sak.) Efter vår lilla tur till Kirkjubøur tidigare under dagen var åtminstone jag och de saker som vi burit med oss genomblöta, men här växlade vädret som tur var mellan uppehåll och ett lätt duggregn. Helt perfekt för oss egentligen, eftersom det var under just de förhållandena vi hade övat på att sätta upp tältet tidigare under sommaren. Det blåste och regnade en hel del den natten och fladdrade rätt bra i (inner)tältet, men tältet stod bra med sträckta linor även morgonen efter. Inte illa pinkat från ett tält som varit med sedan 1978!
Campingen som vi bodde på var del av ett vandrarhem, Á Giljanesi, vilket innebar att vi hade tillgång till kök, ordentliga duschar och ett allrum med tv. Lyx! Den visade sig också ligga mitt emellan Sandavágur och Miðvágur (det är bara någon kilometer mellan de två byarna), vilket var bra eftersom det tycktes gå bättre stigar från Miðvágur.
Vår första tur blev till Bøsdalafossur, ett ganska litet vattenfall där Färöarnas största sjö, ofta bara kallad Vatnið (”sjön”), faller 30 meter ner i havet. Det var inte lika blött i markerna här som det varit på Kirkjubøur-stigen, men visst märktes det att det regnat de senaste dagarna. På vägen ut till vattenfallet passerar man klippan Trælanípa som störtar 146 meter lodrätt ner i havet. Stupet sägs ha fått sitt namn av att vikingarna använde det för att göra sig av med slavar som de inte hade användning för längre. Vi hade tänkt knata upp för backen och titta ut över havet, men när vi kommit en bit upp blåste det så hårt att vi knappt kunde stå och vi valde att vända om. Om stupet döps om till ”turistanípa” någon gång i framtiden, så är det i alla fall inte på grund av oss…
Enligt den lilla broschyren vi hade med oss skulle det finnas utlagda ”stepping stones” för att göra det lätt att ta sig över vattendraget mellan sjön och själv fallet till en fin utsiktsplats, men de måste ha legat under vatten för vi såg inte tillstymmelse till dem. De riktigt hurtiga vadade (vattnet gick över knäna), men vi nöjde oss med att stanna på den sida vi kommit på. Det var här vi träffade på en vallhund som var ute på egna äventyr, och som glatt följde med oss och vadarna (som också visade sig vara svenskar) tillbaks till campingen. Under vägen tillbaka underhöll han sig själv, och skrämde halvt ihjäl oss, genom att kasta sig ut i vägbanan för att valla bilarna. Vi fick senare veta att det är ett vanligt beteende bland färöiska fårhundar, och att bilisterna är vana. För en dum turist verkade det smartare att lära hundarna att inte valla bilar.
Senare på dagen blev vädret sämre igen, med dimma och lite regn, och vi var ganska glada att ha nöjt oss med en kortare tur. Vår nästa tur blev också en kortis. På vandrarhemmets karta hade vi spanat in att det fanns en bystig mellan Miðvágur och grannbyn Vatnsoyrar som såg ut att vara både välrösad och ordentligt upptrampad. Kartan visade sig stämma, stigen var en höjdare och väldigt lättvandrad när vi väl tagit oss upp och ur Miðvágur. För att slippa onödiga uppförsbackar på tillbakavägen gick vi dock aldrig ner till Vatnsoyrar, utan nöjde oss med att sitta på en klippkant och spana ut över sjön och den närliggande flygplatsen.
Därefter var vädret emot oss några dagar, och vi var ganska trötta av att ha varit på resande fot ett tag, så det var först på lördagen, dagen innan vi skulle åka hem som vi gav oss ut på en lite längre tur. Tekniskt sett var väl vädret inte riktigt vad vi hoppats på den här dagen heller. Det låg nämligen en tjock dimma över campingen när vi begav oss iväg, men efter att ha studerat kartan mycket noga gick vi stigen till Vatnsoyrar ännu en gång, och när vi närmade oss stigen högsta punkt la vi märke till att dimman såg blåtonad ut framför oss. Det var förstås en blå himmel som började synas igenom den allt tunnare dimman och ett tag kändes det som att vi var betydligt längre söderut när solen låg på och fukten från dimman inte riktigt försvunnit än.
Den här gången gick vi i alla fall ner till den lilla byn. Vatnsoyrar är den enda byn i Färöarna som inte ligger vid havet (ni minns Vatnið?), och mycket liten, men uppenbarligen är det lite liv där ändå (antagligen tack vare flygplatsen och *vágur-byarna) för där fanns både en klädaffär och en rejäl lekplats. Från byn gick vi sedan en i princip helt platt väg ut till landets näst största sjö, Fjallavatn. Vägen var vältrafikerad, både av folk med tunga ryggsäckar och pensionärer i promenadskor, och det gick snabbt och lätt att ta sig till sjön. Över den låg fortfarande en del dimma, så vi fick aldrig se riktigt hela sjön, men vi hade i alla fall en vacker utsikt medan vi åt vår matsäck och luftade våra tår. När vi vände tillbaka hade ännu fler människor letat sig ut ur byarna, vi stötte på både ett gäng vuxna som klippte får i en fålla och några barn som badade i en av forsarna.
På söndagen skulle vi med ett tidigt plan, och var uppe innan solen tagit sig över bergen bakom Sandavágur. Vi fällde vårt tält, packade ihop våra saker och hade sedan alldeles för gott om tid innan bussen gick. Vi hade knappt någon mat kvar, och när vi kom till flygplatsen använde vi våra sista småpengar för att köpa chokladbitar i en godisautomat och stoppade i oss dessa i väntan på flygplansfrukosten. Resultatet av detta blev att Hannes fick en rejäl sockerrusch och satt på planet och försökte återge Charlie the Unicorn en lång stund, för att senare sova större delen av resan. Strax efter att planet lyft fick vi också en vacker utsikt: det var fortfarande blå himmel över Färöarna, men resten av Atlanten var täckt av ett tjockt vitt molntäcke. Det kändes som ett riktigt fint sätt att ta farväl av fårens och dimmornas land.
