För det mesta brukar jag inte bry mig om att dividera med butikspersonal om småsaker, men ibland måste man ju nästan slåss för att få köpa något. Följande utspelade sig i en butik i centrala Linköping igår, och jag hoppas verkligen att kvinnan jag pratade med hade en dålig dag.

hon: Kan jag hjälpa dig med något?
jag: Ja, jag skulle vilja ha XX i färgen Y.
hon: De finns här borta. (tuffar iväg till hyllan som jag redan undersökt, två gånger)
jag: Ja, precis. Men jag skulle vilja ha den där (pekar) i den här färgen (pekar).
hon: Jaha. Det har vi inte.
jag: Men det fanns väl i skyltfönstret? (Det vet jag mycket väl att det gör, men jag försöker vara diplomatisk.)
hon: Nej, det är nog bara Z där, men jag kan se efter. (hittar XX i rätt färg i skyltfönstret) Jo, det fanns tydligen. Vill du ha den?
jag: Ja, tack.
hon: Är det till dig själv?
jag: Nej, det är en present.
(hon börjar slå in XX i silkespapper, trots att alla andra XX låg i fina lådor)
jag: Fanns det ingen låda till?
hon: Nej, vi har tyvärr ingen till den här.
jag: Det där ser ut som rätt låda, men det kanske är till en annan variant? (pekar i hyllan bakom henne)
hon: Ja, det var det visst. (tar fram lådan och lägger ner XX)

Till slut får jag rätt föremål i rätt färg och i en låda. Och jag får till och med betala (rätt pris och allt!). Men nog måste det ha känts lite pinsamt att jag efter 15 minuter i butiken hade bättre koll på vad de hade och inte?