En stor del av poängen med att sticka är förstås att kunna göra egna kläder, men för mig är det nästan lika viktigt att kunna reparera det man har gjort. Köpta plagg kan ju vara helt hopplösa att laga, men stickade kläder är lätta att laga. I bästa fall har man till och med en rest av rätt garn kvar och kan göra det helt osynligt. Så var inte fallet den här gången, för allt garn är redan slut till sista centimetern.

Jag stickade det här paret strumpor till mamma förra våren, om jag minns rätt, så de har inte hunnit utsättas för tillräckligt mycket vanligt slitage för att behöva repareras än. Problemet var istället att det fanns fler än mamma som tyckte om strumporna. En alldeles särskilt ullälskande liten (läs: stor) hund fick tag i dem och älskade dem på sin alldeles eget lilla sätt, nämligen genom att ”döda” dem:

I det tillståndet överlever ju inte en strumpa särskilt länge, så den fick returneras hit till strumpfabriken för reparation. Det var bara att klippa bort den gamla mudden och sticka en ny, fast åt andra hållet. Och i ett annat garn förstås, eftersom det lilarandiga som sagt redan var slut.

Sådär! Mindre än en timmas reparationsarbete framför teven, men ett helt nytt liv åt strumpan.